Jag som trodde allt skulle bli bra...
...men tror det gör man i kyrkan. Jag har väntat på min gård som aldrig dykt upp och när den har det har dom ångrat sig och sålt till sina barn istället (har just råkat ut för det igen).
Jag har kämpat i hela mitt liv men framförallt de senaste fyra åren med att få ihop det framförallt ekonomiskt men också med familjen och stödet. Nu vart det sådana omständigheter att jag inte ville ta emot mer ekomisk hjälp utan istället ge upp och sälja det dyraste jag hade.
Min enda egenuppfödda Wilbur är såld till en ung duktig tjej som har en hel hästfamilj bakom sig som älskar Wilbur. Han bor nu på en herrgård och går i parken och strosar med sina kompisar på dagarna och jag ska åka och hälsa på stjärnan när jag åker till västkusten nästa gång.
Det gör ont och jag är ledsen varje dag. Man måste nog vara så hästbiten som jag för att förstå hur ledsen jag är. Alla gratulerar mig och säger att det är roligt och jag vill bara skrika: -DET ÄR INTE ROLIGT! FATTA! Men det gör jag så klart inte.
Tårarna rinner i skrivande stund och jag kan inte prata om det utan att jag blir ledsen. Men jag är mamma och jag måste bita ihop och fortsätta även fast det är jobbigt. Och det kommer bli bra, det måste det, utan Wilbur.
Jag har kämpat i hela mitt liv men framförallt de senaste fyra åren med att få ihop det framförallt ekonomiskt men också med familjen och stödet. Nu vart det sådana omständigheter att jag inte ville ta emot mer ekomisk hjälp utan istället ge upp och sälja det dyraste jag hade.
Min enda egenuppfödda Wilbur är såld till en ung duktig tjej som har en hel hästfamilj bakom sig som älskar Wilbur. Han bor nu på en herrgård och går i parken och strosar med sina kompisar på dagarna och jag ska åka och hälsa på stjärnan när jag åker till västkusten nästa gång.
Det gör ont och jag är ledsen varje dag. Man måste nog vara så hästbiten som jag för att förstå hur ledsen jag är. Alla gratulerar mig och säger att det är roligt och jag vill bara skrika: -DET ÄR INTE ROLIGT! FATTA! Men det gör jag så klart inte.
Tårarna rinner i skrivande stund och jag kan inte prata om det utan att jag blir ledsen. Men jag är mamma och jag måste bita ihop och fortsätta även fast det är jobbigt. Och det kommer bli bra, det måste det, utan Wilbur.