Sjuk, deppig och peppig
Alla Helgonas helg och vi tänker lite extra på de vi mist och begravt och det är väldigt fint med alla ljus på gravarna i mörkret. Missade det i år eftersom jag legat sjuk sen i torsdags kväll då jag kom hem och vart helt klubbad. Kände mig dålig hela dan men vart värre och värre och när jag kom från stallet duschade jag hett länge och va ändå benkäla. Vart helt slut och yr och tog mig inte från toagolvet så mamma och pappa hjälpte mig till soffan och tröck i mig alvedon för jag var tydligen kokhet.
Då jag bara legat några dar så har jag haft lite mycket tid att tänka och jag har varit deppig ett tag för dels en händelse för många år sen som alltid gör sig påmind på hösten men också för att förra hösten såg det lite annorlunda ut. Jag möttes av mina finingar i hagen när jag kom till stallet och min framtid såg lite ljusare ut. Men den här hösten fattas han, min fina Wilbur.
Här är en bild som ambitiösa fotograf Sofia Björk(www.sofiabjörk.se) tagit på min fining som jag inte kunnat titta på föränn nu, och trots att det gått så lång tid så fäller jag ändå en tår.
Men nu har jag tack och lov kvar Whinney hon är en fantastisk men svår häst att rida. Som en spänd gummiboll med en raket på ungefär. Hon har ju inte riktigt lika lätt för sig som sin son men jag tänker resa mig och fortsätta träna och tävla men det känns svårt att kvala dom två klasserna som är kvar för att jag ska kunna söka utbildningen jag vill gå då Whinney blir 21 till våren. Men jag tänker försöka för jag vill ha elever igen för att lära ut är nog det roligaste jobb som finns.