whinneyochwilbur

Är lite annorlunda att rida min något mer explosiva häst igen jämfört med Wilbur. Whinney har sin eviga raket i rumpan. Hon har ju vilat länge nu så att skritta är nu mer överskattat än vanligt enligt henne men framme vid stallet igen är hon lugna Whinney igen. Är nog ingen som skulle kunna tro hon är så gammal när man ser henne:) Roligt att rida igen och hon vart jättefin i nya pannbandet. Ikväll ska jag dricka vin och låna en cykel till stallet. Enligt Whinney är jag alltid sen dock;)

Är i Ringvattnet med Whinney nu några veckor. Det är så skönt att ta hand ok henne själv och mysa med henne morgon och kväll:) Vi har ett helt otroligt band, jag och Whinney. Vi änner varandra så väl. Hon har varit i min ägo mer än halva mitt liv och tre fjärdedelar av hennes. Hon har varit min stöttepelare och fortsätter vara det.
Idag fick Whinney stå inne några timmar då det regnade och haglade och med risk för åska och Whinney har inget skydd i hagen. Hon gick tacksamt in när jag åkte och gjorde ström. Granngården hade tack och lov den bra insektssprayen jag glömt och köpte även ej riktigt bra "gå fint" sele till Smilla där kopplet fästs på bogen vilket funkar riktigt bra framförallt när hon blir rädd. Vi tränar nu på stalltillvänjning vilket hon tycker är jobbigt men hon är dock nyfiken:)
Gjorde kvällsstall vid 23 då Whinney stog inne några timmar när jag var borta men dom räknades dock inte enligt fröken som tyckte det var lite väl sent. Nu ska även jag sova.

Har några dagar borta från häst och hundar i skogen i Dalarna med min familj. Skönt att komma bort lite men ska bli skönt att komma hem igen.
Väntar på lite grejer och har blivit peppad av min coach att inte tappa ridningen och hon har rätt. Har beslutat att köpa ett nytt pannband till kandaret eftersom Wilbur har med sig det rosa och ett par nya ridbyxor så jag har två par att slita på men kan inte bestämma vilken färg, röda eller grafitgrå?

I övrigt är allt som vanligt. Ledsamt. Jag brukar säga till mina barn att man får va ledsen. Och det får man.

...men tror det gör man i kyrkan. Jag har väntat på min gård som aldrig dykt upp och när den har det har dom ångrat sig och sålt till sina barn istället (har just råkat ut för det igen).
Jag har kämpat i hela mitt liv men framförallt de senaste fyra åren med att få ihop det framförallt ekonomiskt men också med familjen och stödet. Nu vart det sådana omständigheter att jag inte ville ta emot mer ekomisk hjälp utan istället ge upp och sälja det dyraste jag hade.
Min enda egenuppfödda Wilbur är såld till en ung duktig tjej som har en hel hästfamilj bakom sig som älskar Wilbur. Han bor nu på en herrgård och går i parken och strosar med sina kompisar på dagarna och jag ska åka och hälsa på stjärnan när jag åker till västkusten nästa gång.
Det gör ont och jag är ledsen varje dag. Man måste nog vara så hästbiten som jag för att förstå hur ledsen jag är. Alla gratulerar mig och säger att det är roligt och jag vill bara skrika: -DET ÄR INTE ROLIGT! FATTA! Men det gör jag så klart inte.
Tårarna rinner i skrivande stund och jag kan inte prata om det utan att jag blir ledsen. Men jag är mamma och jag måste bita ihop och fortsätta även fast det är jobbigt. Och det kommer bli bra, det måste det, utan Wilbur.