whinneyochwilbur

Jag är egentligen inte så positiv utan det är något jag jobbar med. Jag är inte alls van att få positiv feedback utan det är något jag istället försöker dela ut. Det är också en av anledningarna till att jag började med mental träning och coachning. 

Jag har varit så deprimerad att jag inte ville leva men tack vare en hel del fina människor och verktyg så tog jag mig tillbaka. Det är en annan anledning till att jag startade med coachningen. 

Dock är det något jag får leva med. Att jag inte är gjord av stål. Jag säger till mina elever att skaka av och gå vidare men ibland är det lättare sagt än gjort. Det finns såklart tekniker för detta tex visualisering. 

Men ibland blir man bara trött. Trött på den tuffa världen och trött på allt i den. 

Och gissa vad? Det gäller även mig. Även fast jag verkar som tränare och coach i liten skala. Jag är bara en människa. Jag snubblar och ramlar ibland när jag går. Jag rider ibland fel väg på tävling. Jag gör folk ledsna men tack och lov också glada. Jag tar också illa vid mig när jag blir orättvist behandlad. 

Jag kan erkänna att jag är avundsjuk på mycket. Jag har inte haft möjlighet att köpa dyrare hästar som kunnat lära mig något. Istället började jag min karriär på en tokig märr som jag var glad om hon inte hoppade ut från dressyrbanan när vi var och tävlade. Efter det har det varit egenförvärvade hästar och ponnys på vägen ända till det blev en lyckträff och Don Dion Jof fick följa med hem. En grön korsningsvalack. Nej, han var inte dyr. Jag har utbildat honom själv och jag tror att han kan gå hela vägen. Jag får konstant höra att han är för stor för mig osv. Men det går bra. Vi är bra. Men varför sticker det i ögonen på vissa? Det finns dom som måste framhäva sig själv genom att trycka ner andra. Inte realistiskt snack utan elakt snack. Många är kanske avundsjuka och lägger till sig med en attityd osv. Då kan till och med jag bli ledsen.

Jag har de senaste åren varit skadedrabbad och utbränd/deprimerad. Jag har fortfarande minne som en guldfisk och jag blir fortfarande besviken på mig själv när jag glömmer bort saker. 

Jag älskar min familj och mina djur men ändå orkade jag inte längre kliva upp. Jag orkade inte leva. Men jag var ju tvungen. Jag är ganska driven så jag bestämde mig för att göra något jag har velat göra länge. Att starta en verksamhet. Det är väldigt roligt och det ger så otroligt mycket när eleverna och hästarna utvecklas. Det är inget jag tjänar på direkt tyvärr men jag är lite lyckligare. För även om jag inte har en grand prix häst eller gård med stall hemma osv så är jag lycklig. Jag är otroligt tacksam att jag har min familj och mina fina vänner omkring mig. Ni vet vilka ni är. Detta lär förstås också sticka i ögonen på någon. 

Att jag är öppen om detta gör mig inte svag utan stark. Stark för att det inspirerar andra. 

Jag läste någonstans att största sjukdomen i Sverige var just utbränd/depression. Men få pratar om det tyvärr. 

Så jo, tom jag kan bli ledsen även om jag är stark och lycklig.